Den Ljuva platsen

Drömmens realisationssfär är det land vari jag rör mig. Det är endast i hoppet som jag finner glädje, hoppet att en dag få se mina drömmar gå i uppfyllelse. När jag rör mig där då sjunger min själ så starkt att det mer än sällan pockar på mina stämband att öppna min mun för att dela min längtan. Min bitterhet får vika undan för denna glädjefulla komet som inget annat vill än att slå ner i min känslosfär med hoppfulla realisationsmöjligheter.
Det är ett rike som är påväg... en möjlighet till liv - och liv i överflöd. Mina romantiska föreställningar har inget utrymme i denna värld eftersom den är så mycket större!
Ingen kan se det, ingen kan ta på det utom den som lever i det och när det kommer så förvandlas hon helt. Ingen har någonsin sätt det fullt ut, utom den som lever i det. Men det är i honom - som lever i det - som jag lever, rör mig och är till!
Därför upphör jag aldrig att längta, hoppas och söka - eftersom att jag vet att en dag kommer det i sina fulla mått. Det nya Jerusalem, min hemstad, min längtans hembyggd och min moders omsorgsfulla hemort.
Jag kan se det... i mitt hjärta hör jag det, i min pappa, i mina vänner. det ekar, det darrar av närvaron från denna ljuvliga plats. Ingen kan motstå dess ljuvhet. Detta ÄR den ENDA verkligheten.

Här, vid min Guds hjärta, vill jag vistas hela dagen, tills jag tillsist är hemma mitt i främlingsskapet. Jag låter den vara nästan oredigerad.


- - -

Kommentar:
Detta är en äldre text som jag skrev den 18 mars 2007.

Stark man

O, Sapfo,
du sköna
kvinna. dina ord
smekte min själ.
Förlöste floder
och byggde en
grund. När jag lade
dina ord
till mina:

"Vackrast är det som vi älskar.
För var och än är detta lätt att förstå
Ty hon som vida överträffar alla
andra i skönhet,"

är den Jag
älskar.

Redan framme

När världen rasar
öppnas alltid en ny väg
Men när man väl fattat mod att vandra
Säger mat ofta, likt dåren:
"Det var bättre förr."
vänder tillbaka till stoftet
till spyorna
Men jag, arma dåre
färdas på helgelsens väg
på reningens
Jag vänder aldrig hemåt
ty jag vet att ingenting jag äger
är någonting värt,
att världens skönhet
är likt guldringen i ett gristryne.

Här vandrar jag nu
naken och rädd
medan världen omkring mig faller
Marken förvandlas och förnyas.
Snart blir det tydligt:
att Vägen jag vandrar
är min hemvist.
att hoppet jag bär på
är starkare än världens mörker.
Men jag säger ingenting
inte än
inte riktigt än.

Liten & rädd - men farligt vacker!

Idag lånade jag mina gamla ögon.
Jag filtrerade det jag såg genom en kvinnas
och placerade mig själv i rader av andra män.
Hopplöst förlorad...

Kärlek...

Jag var instängd i ett hörn,
intvingad av mina egna handlingar.
Mitt enda alternativ var att fly därifrån,
ständigt på flykt.
Men rummets värme gav mig en tillfredsställelse
som jag visste att jag aldrig skulle finna någon annan stans.
Det var då jag upptäckte att rummet inte hade något tak.
Jag flög ut genom det obefintliga taket,
uppåt.
Vinden var frisk
och jag andas ren luft igen

(Jag skådar min tidigare situation)


Allt känns mycket lättare NU!
Allt KÄNNS mycket lättare nu
ALLT känns mycket lättare nu
Allt känns MYCKET lättare nu
Allt känns mycket LÄTTARE nu

Pojken med den röda pennan

Jag känner en liten pojke som fick en röd penna av sin pappa på sin fyraårsdag. Med pennan målade pojken ett litet tag, han målade både en och två bilder fullt med sträck och cirklar. Men ganska fort tröttnade den lilla pojken på det vita pappret med den röda färgen på. Han lämnar sitt vita block och traskar vidare ut i det stora huset, tills han tillsist hittade Den. Där ovanför soffan hänger Den! Han klättrar upp för soffkanten och upp på ryggstödet, tar fram sin penna och drar ett stort rött sträck över hela tavlan. (Vad den lilla pojken är omedveten om är att denna tavla som han målade på råkade vara den dyraste i hela huset.) Han sjunker ner längst ryggstödet och beskådar sitt streck. Men strax kommer pappan in genom dörren och plötsligt går det upp för den lilla pojken vad det är han har gjort. Pappan går i normal hastighet fram till soffan och den lilla pojken börjar känna sig lite orolig, inte så att han är rädd, snarare rådlös. Pappan ställer sig framför tavlan och begrundar den noggrant. Efter ett tag hör man ett litet; hmm..., han tittar på sin son och på tavlan, sin son och på tavlan. Tillslut plockar han upp den lilla pojken i sina två stora armar. Han tittar honom i ögonen. Hans blick är fast men det finns ändå något vilt i den, då han till den lille pojken säger;
- Kom, vi går och målar de andra tavlorna också!

Konst eller inte?

Vad är det med alla dessa kristna som bara vill göra men inte tänka? Det viktiga tycks bara vara att vara bra... som om bra vore ett heligt begrepp. Bra är alltid relativt i förhållande till någon form av måttstock. Så vad är det då man menar när man säger bra? Jag tror oftast att det handlar om att vara lika bra som 'alla andra'. Men utan att veta vad det är man sysslar med, utan att veta att när man gör detta, så bidrar man till en normaliserande förtryckar-struktur, är detta; bra! endast ett tomt begrepp som syftar till att styrka sitt ego! (eller?) Visst är det bra att vara fri att kunna uttrycka sig, men när blev det centralt för det kristna budskapet att sluta tänka? När man laborerar med kulturella uttrycksmedel bör man vara familjär med dess kulturella värden, så man vet vad det är man gör. (Vad säger jag med denna mening, denna raden, tonen, vad signalerar jag när jag har på mig den här färgen etc. etc.) I alla fall om man vill syssla med något så delikat (och tidsbundet) som konst. Annars riskerar man sitt budskap. Och det är väl ändå budskapet som är centralt och inte att uttrycka SIG?*

Vi som kristna har ingenting att skämmas för i vår lära! Vår lära har varit en av de viktigaste måttstockarna på bra, i omkring 2000 år. Men den har också varit ett medel för förtryck i lika många år!


Jag tror att vi finner lösningen på våra problem i Jesu' egna ord när han svarar på vilket det största budet är - på vilket han ger två svar. Och vi får inte försumma någon av dessa två. Jag tror alltså, mina vänner, att vi finner en nyckel i en samtal-bön dialog-relation med varandra, där vi uttrycker våra hjärtan. Inte för att trycka ner utan för att lyfta upp och uppmuntra och styrka varandra i vår kallelse; att ära GUD!



*Jag vill tillägga att i den mån man är en medskapare till Gud så fyller man sitt syfte som Guds avbild. Det finns alltså ett egenvärde i att skapa.

En hållplats

Jag kände för att kyssa henne. Men samma ande gav mig samtidigt en impuls att hålla tillbaka. Hennes ben nuddar vid mitt där vi sitter och talas vid. Jag undrar om hon också tänker på det. Jag förmår inte flytta mitt ben, kanske borde jag det... jag vet inte. Jag har för länge sedan tröttnat på samtalet och är redan sen till ett annat möte, men jag vill inte gå här ifrån. Minuterna tickar på och strax är det dags att gå vidare. I all hast tar vi farväl av varann och jag går därifrån.
Spänningen i nacken och ryggraden släpper och jag andas frisk luft igen.

Det inställsamma samtalet

Förut kunde jag studera hela dagen, men efter att min bror berättade att han aldrig studerade på kvällarna tänkte jag att det är nog bäst så.
- Jag måste varva ner på kvällen, lyder mitt nuvarande Credo.
Min vän berättade för mig att han skulle börja tänka i 9 - 4 termer kring sitt studerande.
- Hmm..., var mitt svar.

Nu står jag här igen med en skolkamrat och delar hur svårt jag har att koncentrera mig.
- De bästa studietiderna är på morgonen och de första minuterna man läser direkt efter en paus, säger jag.
- Jag försöker studera mellan nio och fyra, men oftast sätter jag inte igång förrän tio elva tiden, svarar min vän, och inte ens då kan jag koncentrera mig särskilt mycket.
- Nä, dessutom försvinner ju nästan hela dagen, det måste ju finnas tid till annat.
Samtalet fortsätter på ett liknande sätt, vi reducerar tiden tills jag deklarerar att den bästa läsningen kanske ändå är den effektiva:
- vad spelar det för roll om man läser när man är okoncentrerad, vid sådana tillfällen vet man ju ofta ändå inte vad man har läst.
Vi nickar och tittar inställsamt på varandra. Mitt samvete stillas och jag planerar att avveckla dagens studier.

Sakta men säkert vaggar vi varandra till sömns och jag kan inte hjälpa att fråga mig vilket som kom först; hönan eller ägget; koncentrationssvårigheterna eller det goda samtalet...
(För vems skulle delar jag mitt Credo?)

Sartre hade visst fel...

Jag satte mobilen på snooze i morse. Jag ställde t.o.m. om alarmet så att jag skulle kunna fortsätta sova. Vissa morgnar skrämmer mig helt enkelt. Jag tror det är att jag är rädd för att denna dag skall bli precis som "alla andra". Det är enformigheten och känslan av att vara bunden vid vissa "måste" som ger mig en meningslöshetskänsla. Det hindrar mig från att känna glädje när jag vaknar. Kanske om jag gick upp tidigare... då hade jag fått mer utrymme att "erövra" dagen med alla dess åligganden. För något som alltid finns (a priore) är det faktum att varje dag är begränsad vid de utsatta timmarna. Därför kan man erövra den genom att starta innan man "måste" - eller det är för sent. Så kanske man också kan erövra nyfikenhet för vad denna dag har att erbjuda.

Idag utlyste jag sabbat istället. Så kan man ju inte göra varje dag och det kan för många kanske tyckas som den lätta vägen ut. Men för mig väckte det en gnista; jag fylldes av glädje och sjöng om Guds storhet. Det fick mig att se på dagen med nya ögon och en ny förväntan.

"Jag måste ingenting" - jag vet.
Men Jag vill...
JAG VILL!

Dichotomy

My heart aches
for rejection
so I can love my self
My heart aches
for acceptence
that is why I fell

I'm digging a hole
So I can fall back in
I'm digging a hole
for a plant to grow


I'm digging a hole
For my soul

I sprickorna

Vem ser skillnaden?
Vem hör det sköna i oljudet?
Men jag såg det och avskydde det
precis lika mycket som den retuscherade fasaden
Men skränet visar åtminstone på falskheten

Mer färg, mindre skråmor
För verklighetens tristess skrämmer oss
Men det gör även drömmarna
de enda utvägen tycks mig vara det fula
Låt falskheten avslöja det falska
och det fula det fula
Låt oss i sprickorna titta efter nya värden
efter ett nytt liv, en ny värld
en evighet......

Kanske det är där vi finner honom?

förklädd

Åh nej,
min raffinerade lövklädnad faller av mig.
Mitt lerkärl krackelerar,
det som jag hade målar så fint...
de skrattar åt mig bakom ryggen
(de skrattar åt mig bakom ryggen)
och ler åt min klädedräkt
Men allt jag begär är
att få hitta hem igen
Den mörka myllan har förvirrat mig
länge nog

Den rivaliserande blicken

När en främmande lejonhanne närmar sig en annan hannes revir uppstår en tvist dem emellan. Det är nämligen en hannes uppgift att beskydda sin flock (honor och barn) mot dessa rivaliserande hannar.

Han tittade med två distinkta ögon på mig. Det var väldigt tydligt vad han ville säga till mig. Kanske han upplevde mig som ett hot... Kan man verkligen skada någon genom några hastiga blickar i ett möte mitt på stan? Vem var det han ville skydda? Jag tog det snarare snarare som en komplimang att han överhuvudtaget kunde se mig som ett hot, men vad var det jag skulle kunna göra? Det var en blick som talade om att han kände mitt hjärtas begär. Var det kanske mitt hjärta han försökte skydda? Jag tyckte visserligen att hans kvinna var vacker men henne hade jag inte lagt märke till om det inte vore för hans arga blick. Var det henne han försökte beskydda från mina objektifierande blickar? Eller var det kanske hennes hjärta han försökte rädda? Han kanske tänkte sig att hon skulle se på mig och fångas av min förföriska blick och att minnet av detta möte skulle följa henne och trollbinda henne för evigt.
- Stackars henne, kanske han tänkte, att detta möte för evigt skulle plåga henne med en längtan att få återse den man som under en kort sekund lyckades trollbinda henne med sin blick.
Kanske han tänkte sig följande scenario:
Efter allt mellan två veckor till två år så har kärleken börjat blekna och en dag kommer hon in i köket och deklarera för sina innersta känslor.
- Jag älskar inte dig längre.
- VA? Varför? Vad är det som är fel?
- Minns du killen vi stötte på ute på stan för så och så länge sedan?
- JA... (hans röst darrar till.)
- Det är honom jag älskar, allt sedan jag mötte hans blick den där dagen har jag inte kunnat sluta att tänka på honom. Jag kommer inte känna mig helt nöjd förrän jag får återse honom. Den där blicken sa mer än tusen ord.
- JAG VISSTE DET! (han brister ut i gråt)

Jag tittade aldrig på den där tjejen med åtrå och uppenbarligen var inte heller jag särskilt intressant för henne. Hans rivaliserande blick lämnade mig en känsla av överlägsenhet. Jag hade ju kunnat se på henne med en åtrående blick och kanske hade hon sett tillbaka med en lika stark. Visserligen såg jag på henne men jag valde att titta bort och bara gå vidare. Jag kände mig farlig... och hon gick säkert helt ovetande vidare.
Han kunde nu betrakta sig som segrare... åtminstonne till nästa gatuhörn.

Mötet på cykeln

Hon tilltade huvudet åt sidan när hon cyklade förbi. Hennes blick var ansträngd, nästan beklämd som att hon sökte någonting mer av mig en det jag för tillfället kunde ge. Ett hastigt utbyte av blickar som ville säga oss någonting. Jag är inte längre rädd för att se människor i ögonen, men det var ändå någonting ledsamt över detta möte... något ytligt och rent av avskyvärt. Jag begärde ingenting av henne men jag kände ändå att om det hade varit "fel" person kunde det mycket väl mynnat ut i ett; se mig, älska mig, som endast är ämnad för EN person och som aldrig kan bli hörd av någon annan än Gud. Men hennes ögon, vad ville de säga mig? Alltid oroas jag över om människor accepterar mig som jag är men denna gång var det jag som blev objekt för någon annans oro. Det lämnade mig med en känsla av tomhet och äckel. I denna tomhet finns ingen frihet. I detta äckel finns ingen frälsning.

Böcker i bokhyllan

Ibland när jag tittar på en bokhylla fullt med böcker kan jag fyllas med en känsla av glädje. Men det spelar roll vilken sorts böcker det är; helst skall det vara gamla böcker med vissa färgnyanser... jag har egentligen inte listat ut vilka färger men jag vet att så e det. Alla böcker fångar mig inte på samma sätt. Jag tror att blåa och kanske i viss mån röda (gamla) böcker gör mig glad. Stora och tjocka (inte för stora)... gärna med en fin bild på utsidan eller helt matt... det beror på. Det känns som att jag skulle vilja äta upp dem tror jag; suga i mig dess essens; tugga på innehållet och skrika av förtjusning. Sedan skulle jag sätta mig alldeles utmatad i min fåtölj och begrunda vad jag just har gjort med ett stort leende på läpparna och en kopp te.

Filmstjärna

Nu för tiden svarar jag t.o.m. att jag ville bli en actionhjälte som liten. (Förr sa jag att jag ville bli en popstjärna.) På stan tänker jag på hur jag för mig, jag lägger märke till hur människor ser på mig. Jag har t.o.m. börjat försöka klä mig som en stjärna. Utan att välja upplever jag mig poserande för allmänheten att beskåda. Man hittar mig i gatuhörn med ena handen i fickan och den andra hängandes vid sidan, välklädd och med en ansträngd blick.