Jag kände för att kyssa henne. Men samma ande gav mig samtidigt en impuls att hålla tillbaka. Hennes ben nuddar vid mitt där vi sitter och talas vid. Jag undrar om hon också tänker på det. Jag förmår inte flytta mitt ben, kanske borde jag det... jag vet inte. Jag har för länge sedan tröttnat på samtalet och är redan sen till ett annat möte, men jag vill inte gå här ifrån. Minuterna tickar på och strax är det dags att gå vidare. I all hast tar vi farväl av varann och jag går därifrån.
Spänningen i nacken och ryggraden släpper och jag andas frisk luft igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag kommer vara lite kritisk här, men det är ju bara mina, subjektiva åsikter.
Första gången jag läste tyckte jag inte om det så mycket (haha, det var väl fint). Dina formuleringar framträdde på ett lite väl uppenbart sätt. Men sen tänkte jag, när jag började läsa en andra gång:
"Detta skulle passa riktigt bra för en berättarröst."
Med en hörbar röst blir det mycket bättre. Kanske du skulle lägga in ett hörbart alternativ, en ljudfil, vid denna betraktelse? Kanske på alla?
Sen tycker jag att uttrycket "Men samma ande..." känns konstigt. Du får inte fram vad du vill säga och även om du skulle förklara för mig så hade inte spelat någon roll, eftersom texten i sig är det jag möter och inte din tanke bakom. Hur andra skulle uppfatta det har jag ingen aning om.
Sen undrar jag varför du använder olika tempus mellan de två första meningarna och de övriga? Jag antar att du har en mening med detta men jag tycker du ska hålla dig till ett tempus eftersom texten i sig är så kort. Om du ändå insisterar på att ha olika tempus tycker jag att du ska göra en tydligare markering på detta. Kanske att du lägger in en tom rad efter den andra meningen? Kanske att du avskiljer den sista meningen, eller de två sista meningarna på samma sätt och sedan väljer att komma tillbaka till imperfekt (dåtid) i den/dem:
"...I all hast tar vi farväl av varann och jag går därifrån.
Spänningen i nacken och ryggraden släppte och jag andades frisk luft igen."
Eller:
"Minuterna tickar på och strax är det dags att gå vidare.
I all hast tog vi farväl av varann och jag gick därifrån. Spänningen i nacken och ryggraden släppte..."
Sen undrar jag om du inte kan förkorta ner de tre punkterna till en efter "borde jag det..." och göra "Jag vet inte" till en egen mening. Det tror jag blir mer kraftfullt.
---
Sammanfattning
Jag tycker att du formulerar dig bra när man väl sätter sig in i texten efter en eller ett par omläsningar, men kanske du skulle försöka förenkla språket lite så att det blir lättilgängligare. Ibland känns det som en blandning av talspråk och vältalighet. Kanske du skulle se över ordvalen och låta dem ha en tydligare plats i rätt sammanhang.
Kramar..
Hehe, smått spänd situation. I ett rent och oskyldigt sammanhang är detta väldigt vackert och liksom kittlande. I ett orent sammanhang är det som om man skulle vara snärjd och alldeles tjock av lidelse och lusta. Men jag tycker att det beskriver en inte helt okänd känsla.
Visst känner jag också igen det här :-)
Det jag slås av är din förmåga att visa på parallella upplevelser. Längtan och likgiltigheten utspelar sig samtidigt. Kanske är det ytterst en konflikt mellan minne, närvaro och förväntan.
"Men samma ande" ja, det var frågan vad du menar med det. Min tolkning är att din goda ande vill såväl konfrontation som hänsyn, i bägge fallen en önskan att gå hennes vilja till mötes, men att du ju inte vet vad hon (och kanske ännu mindre du själv) känner och tänker.
Kom ihåg att det är du som skapar vad hon tänker och känner (likaväl som vice versa)!! Men visst, det är aldrig lätt att ställa in sig på att ta tillfälliga chanser... Och det ligger ju en ljuv, trygg bedräglighet i att ha ett annat möte att skylla på.
vacker, kände Guds närvaro när jag läste den, den var ju liksom ändå ren på något sätt och vis, liksom klar och porlande
Skicka en kommentar