Konst eller inte?

Vad är det med alla dessa kristna som bara vill göra men inte tänka? Det viktiga tycks bara vara att vara bra... som om bra vore ett heligt begrepp. Bra är alltid relativt i förhållande till någon form av måttstock. Så vad är det då man menar när man säger bra? Jag tror oftast att det handlar om att vara lika bra som 'alla andra'. Men utan att veta vad det är man sysslar med, utan att veta att när man gör detta, så bidrar man till en normaliserande förtryckar-struktur, är detta; bra! endast ett tomt begrepp som syftar till att styrka sitt ego! (eller?) Visst är det bra att vara fri att kunna uttrycka sig, men när blev det centralt för det kristna budskapet att sluta tänka? När man laborerar med kulturella uttrycksmedel bör man vara familjär med dess kulturella värden, så man vet vad det är man gör. (Vad säger jag med denna mening, denna raden, tonen, vad signalerar jag när jag har på mig den här färgen etc. etc.) I alla fall om man vill syssla med något så delikat (och tidsbundet) som konst. Annars riskerar man sitt budskap. Och det är väl ändå budskapet som är centralt och inte att uttrycka SIG?*

Vi som kristna har ingenting att skämmas för i vår lära! Vår lära har varit en av de viktigaste måttstockarna på bra, i omkring 2000 år. Men den har också varit ett medel för förtryck i lika många år!


Jag tror att vi finner lösningen på våra problem i Jesu' egna ord när han svarar på vilket det största budet är - på vilket han ger två svar. Och vi får inte försumma någon av dessa två. Jag tror alltså, mina vänner, att vi finner en nyckel i en samtal-bön dialog-relation med varandra, där vi uttrycker våra hjärtan. Inte för att trycka ner utan för att lyfta upp och uppmuntra och styrka varandra i vår kallelse; att ära GUD!



*Jag vill tillägga att i den mån man är en medskapare till Gud så fyller man sitt syfte som Guds avbild. Det finns alltså ett egenvärde i att skapa.