Liten & rädd - men farligt vacker!

Idag lånade jag mina gamla ögon.
Jag filtrerade det jag såg genom en kvinnas
och placerade mig själv i rader av andra män.
Hopplöst förlorad...

Kärlek...

Jag var instängd i ett hörn,
intvingad av mina egna handlingar.
Mitt enda alternativ var att fly därifrån,
ständigt på flykt.
Men rummets värme gav mig en tillfredsställelse
som jag visste att jag aldrig skulle finna någon annan stans.
Det var då jag upptäckte att rummet inte hade något tak.
Jag flög ut genom det obefintliga taket,
uppåt.
Vinden var frisk
och jag andas ren luft igen

(Jag skådar min tidigare situation)


Allt känns mycket lättare NU!
Allt KÄNNS mycket lättare nu
ALLT känns mycket lättare nu
Allt känns MYCKET lättare nu
Allt känns mycket LÄTTARE nu

Pojken med den röda pennan

Jag känner en liten pojke som fick en röd penna av sin pappa på sin fyraårsdag. Med pennan målade pojken ett litet tag, han målade både en och två bilder fullt med sträck och cirklar. Men ganska fort tröttnade den lilla pojken på det vita pappret med den röda färgen på. Han lämnar sitt vita block och traskar vidare ut i det stora huset, tills han tillsist hittade Den. Där ovanför soffan hänger Den! Han klättrar upp för soffkanten och upp på ryggstödet, tar fram sin penna och drar ett stort rött sträck över hela tavlan. (Vad den lilla pojken är omedveten om är att denna tavla som han målade på råkade vara den dyraste i hela huset.) Han sjunker ner längst ryggstödet och beskådar sitt streck. Men strax kommer pappan in genom dörren och plötsligt går det upp för den lilla pojken vad det är han har gjort. Pappan går i normal hastighet fram till soffan och den lilla pojken börjar känna sig lite orolig, inte så att han är rädd, snarare rådlös. Pappan ställer sig framför tavlan och begrundar den noggrant. Efter ett tag hör man ett litet; hmm..., han tittar på sin son och på tavlan, sin son och på tavlan. Tillslut plockar han upp den lilla pojken i sina två stora armar. Han tittar honom i ögonen. Hans blick är fast men det finns ändå något vilt i den, då han till den lille pojken säger;
- Kom, vi går och målar de andra tavlorna också!

Konst eller inte?

Vad är det med alla dessa kristna som bara vill göra men inte tänka? Det viktiga tycks bara vara att vara bra... som om bra vore ett heligt begrepp. Bra är alltid relativt i förhållande till någon form av måttstock. Så vad är det då man menar när man säger bra? Jag tror oftast att det handlar om att vara lika bra som 'alla andra'. Men utan att veta vad det är man sysslar med, utan att veta att när man gör detta, så bidrar man till en normaliserande förtryckar-struktur, är detta; bra! endast ett tomt begrepp som syftar till att styrka sitt ego! (eller?) Visst är det bra att vara fri att kunna uttrycka sig, men när blev det centralt för det kristna budskapet att sluta tänka? När man laborerar med kulturella uttrycksmedel bör man vara familjär med dess kulturella värden, så man vet vad det är man gör. (Vad säger jag med denna mening, denna raden, tonen, vad signalerar jag när jag har på mig den här färgen etc. etc.) I alla fall om man vill syssla med något så delikat (och tidsbundet) som konst. Annars riskerar man sitt budskap. Och det är väl ändå budskapet som är centralt och inte att uttrycka SIG?*

Vi som kristna har ingenting att skämmas för i vår lära! Vår lära har varit en av de viktigaste måttstockarna på bra, i omkring 2000 år. Men den har också varit ett medel för förtryck i lika många år!


Jag tror att vi finner lösningen på våra problem i Jesu' egna ord när han svarar på vilket det största budet är - på vilket han ger två svar. Och vi får inte försumma någon av dessa två. Jag tror alltså, mina vänner, att vi finner en nyckel i en samtal-bön dialog-relation med varandra, där vi uttrycker våra hjärtan. Inte för att trycka ner utan för att lyfta upp och uppmuntra och styrka varandra i vår kallelse; att ära GUD!



*Jag vill tillägga att i den mån man är en medskapare till Gud så fyller man sitt syfte som Guds avbild. Det finns alltså ett egenvärde i att skapa.

En hållplats

Jag kände för att kyssa henne. Men samma ande gav mig samtidigt en impuls att hålla tillbaka. Hennes ben nuddar vid mitt där vi sitter och talas vid. Jag undrar om hon också tänker på det. Jag förmår inte flytta mitt ben, kanske borde jag det... jag vet inte. Jag har för länge sedan tröttnat på samtalet och är redan sen till ett annat möte, men jag vill inte gå här ifrån. Minuterna tickar på och strax är det dags att gå vidare. I all hast tar vi farväl av varann och jag går därifrån.
Spänningen i nacken och ryggraden släpper och jag andas frisk luft igen.