Det inställsamma samtalet

Förut kunde jag studera hela dagen, men efter att min bror berättade att han aldrig studerade på kvällarna tänkte jag att det är nog bäst så.
- Jag måste varva ner på kvällen, lyder mitt nuvarande Credo.
Min vän berättade för mig att han skulle börja tänka i 9 - 4 termer kring sitt studerande.
- Hmm..., var mitt svar.

Nu står jag här igen med en skolkamrat och delar hur svårt jag har att koncentrera mig.
- De bästa studietiderna är på morgonen och de första minuterna man läser direkt efter en paus, säger jag.
- Jag försöker studera mellan nio och fyra, men oftast sätter jag inte igång förrän tio elva tiden, svarar min vän, och inte ens då kan jag koncentrera mig särskilt mycket.
- Nä, dessutom försvinner ju nästan hela dagen, det måste ju finnas tid till annat.
Samtalet fortsätter på ett liknande sätt, vi reducerar tiden tills jag deklarerar att den bästa läsningen kanske ändå är den effektiva:
- vad spelar det för roll om man läser när man är okoncentrerad, vid sådana tillfällen vet man ju ofta ändå inte vad man har läst.
Vi nickar och tittar inställsamt på varandra. Mitt samvete stillas och jag planerar att avveckla dagens studier.

Sakta men säkert vaggar vi varandra till sömns och jag kan inte hjälpa att fråga mig vilket som kom först; hönan eller ägget; koncentrationssvårigheterna eller det goda samtalet...
(För vems skulle delar jag mitt Credo?)

Sartre hade visst fel...

Jag satte mobilen på snooze i morse. Jag ställde t.o.m. om alarmet så att jag skulle kunna fortsätta sova. Vissa morgnar skrämmer mig helt enkelt. Jag tror det är att jag är rädd för att denna dag skall bli precis som "alla andra". Det är enformigheten och känslan av att vara bunden vid vissa "måste" som ger mig en meningslöshetskänsla. Det hindrar mig från att känna glädje när jag vaknar. Kanske om jag gick upp tidigare... då hade jag fått mer utrymme att "erövra" dagen med alla dess åligganden. För något som alltid finns (a priore) är det faktum att varje dag är begränsad vid de utsatta timmarna. Därför kan man erövra den genom att starta innan man "måste" - eller det är för sent. Så kanske man också kan erövra nyfikenhet för vad denna dag har att erbjuda.

Idag utlyste jag sabbat istället. Så kan man ju inte göra varje dag och det kan för många kanske tyckas som den lätta vägen ut. Men för mig väckte det en gnista; jag fylldes av glädje och sjöng om Guds storhet. Det fick mig att se på dagen med nya ögon och en ny förväntan.

"Jag måste ingenting" - jag vet.
Men Jag vill...
JAG VILL!

Dichotomy

My heart aches
for rejection
so I can love my self
My heart aches
for acceptence
that is why I fell

I'm digging a hole
So I can fall back in
I'm digging a hole
for a plant to grow


I'm digging a hole
For my soul

I sprickorna

Vem ser skillnaden?
Vem hör det sköna i oljudet?
Men jag såg det och avskydde det
precis lika mycket som den retuscherade fasaden
Men skränet visar åtminstone på falskheten

Mer färg, mindre skråmor
För verklighetens tristess skrämmer oss
Men det gör även drömmarna
de enda utvägen tycks mig vara det fula
Låt falskheten avslöja det falska
och det fula det fula
Låt oss i sprickorna titta efter nya värden
efter ett nytt liv, en ny värld
en evighet......

Kanske det är där vi finner honom?

förklädd

Åh nej,
min raffinerade lövklädnad faller av mig.
Mitt lerkärl krackelerar,
det som jag hade målar så fint...
de skrattar åt mig bakom ryggen
(de skrattar åt mig bakom ryggen)
och ler åt min klädedräkt
Men allt jag begär är
att få hitta hem igen
Den mörka myllan har förvirrat mig
länge nog

Den rivaliserande blicken

När en främmande lejonhanne närmar sig en annan hannes revir uppstår en tvist dem emellan. Det är nämligen en hannes uppgift att beskydda sin flock (honor och barn) mot dessa rivaliserande hannar.

Han tittade med två distinkta ögon på mig. Det var väldigt tydligt vad han ville säga till mig. Kanske han upplevde mig som ett hot... Kan man verkligen skada någon genom några hastiga blickar i ett möte mitt på stan? Vem var det han ville skydda? Jag tog det snarare snarare som en komplimang att han överhuvudtaget kunde se mig som ett hot, men vad var det jag skulle kunna göra? Det var en blick som talade om att han kände mitt hjärtas begär. Var det kanske mitt hjärta han försökte skydda? Jag tyckte visserligen att hans kvinna var vacker men henne hade jag inte lagt märke till om det inte vore för hans arga blick. Var det henne han försökte beskydda från mina objektifierande blickar? Eller var det kanske hennes hjärta han försökte rädda? Han kanske tänkte sig att hon skulle se på mig och fångas av min förföriska blick och att minnet av detta möte skulle följa henne och trollbinda henne för evigt.
- Stackars henne, kanske han tänkte, att detta möte för evigt skulle plåga henne med en längtan att få återse den man som under en kort sekund lyckades trollbinda henne med sin blick.
Kanske han tänkte sig följande scenario:
Efter allt mellan två veckor till två år så har kärleken börjat blekna och en dag kommer hon in i köket och deklarera för sina innersta känslor.
- Jag älskar inte dig längre.
- VA? Varför? Vad är det som är fel?
- Minns du killen vi stötte på ute på stan för så och så länge sedan?
- JA... (hans röst darrar till.)
- Det är honom jag älskar, allt sedan jag mötte hans blick den där dagen har jag inte kunnat sluta att tänka på honom. Jag kommer inte känna mig helt nöjd förrän jag får återse honom. Den där blicken sa mer än tusen ord.
- JAG VISSTE DET! (han brister ut i gråt)

Jag tittade aldrig på den där tjejen med åtrå och uppenbarligen var inte heller jag särskilt intressant för henne. Hans rivaliserande blick lämnade mig en känsla av överlägsenhet. Jag hade ju kunnat se på henne med en åtrående blick och kanske hade hon sett tillbaka med en lika stark. Visserligen såg jag på henne men jag valde att titta bort och bara gå vidare. Jag kände mig farlig... och hon gick säkert helt ovetande vidare.
Han kunde nu betrakta sig som segrare... åtminstonne till nästa gatuhörn.