"And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more.
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one deared
Disturb the sound of silence.
Fools said i,you do not know
Silence like a cancer grows.
Hear my words that I might teach you,
Take my arms that I might reach you.
But my words like silent raindrops fell,
And echoed
In the wells of silence" - Sound of Silence: Simon & Garfunkel
När en man skulle sätta upp en bokhylla i sin ombonade lägenhet fick han rådet av sin Far att göra si och så, ty om han inte följde dessa hans anvisningar skulle bokhyllan falla ihop och förstöra både vägg och hållare till bokhyllorna. Mannen lystnade nogsamt. Instruktionerna registrerades och han gick hem för att montera sin bokhylla. Trots att mannen mindes allt som hans Far hade sagt honom monterade han upp sin bokhylla utan hänsyn till dennes råd och instruktioner. Så, när böckerna skulle ställas på bokhyllorna rasade allt samman. Väggen revs upp, hängarna blev oanvändbara, en lampa förstördes likaså en porslins vas som stått strax bredvid.
Nästa dag när Fadern undrade varför mannen inte följt dessa hans anvisningar svarade mannen:
- Jag hörde vad du sa, jag trodde helt enkelt inte att det spelade så stor roll.
torsdag 9 oktober 2008
onsdag 8 oktober 2008
Tal till en död man
Han var inte lång
Han var inte tjock
Han var inte snygg
och var defenitivt inte ful
Han var allt det man kan förvänta sig av någon att vara
Han var inte ensam
Han var inte omsvärmad
Han var inte rik
och inte heller fattig
Han var allt man vill att någon skall vara
Han var inte arg
Han var inte ledsen
Han var inte hetsig
och inte heller lugn
Han var inget mindre än man kan förvänta sig att någon skall vara
Han var inte dum
Han var inte smart
Han var inte fundamentalist
och inte heller utan åsikter
Han var inget mindre än det man vill att någon skall vara
Jag kände denna man
Bättre än vad jag känner mitt eget Jag
Han var inte tjock
Han var inte snygg
och var defenitivt inte ful
Han var allt det man kan förvänta sig av någon att vara
Han var inte ensam
Han var inte omsvärmad
Han var inte rik
och inte heller fattig
Han var allt man vill att någon skall vara
Han var inte arg
Han var inte ledsen
Han var inte hetsig
och inte heller lugn
Han var inget mindre än man kan förvänta sig att någon skall vara
Han var inte dum
Han var inte smart
Han var inte fundamentalist
och inte heller utan åsikter
Han var inget mindre än det man vill att någon skall vara
Jag kände denna man
Bättre än vad jag känner mitt eget Jag
tisdag 19 augusti 2008
Att vara den man hatar
Alla hatar vi
ingen.
ingen lycka för min del
Nej, ingen
vill veta hur det är
För min del: nu ger jag upp
Lägger mig ner
slutar andas
Ger upp!
Min svarta själ
Min sjuka själ
åt sidan...
Ger upp!
tisdag 29 juli 2008
Som vidare reflektion på en väns inlägg
Berlevåg
Dock undrar jag ibland om vissa vänner som kommer med förslag eller reflektioner kring ens tankar verkligen ser vem/var man är, eller om de "hör" alla klichéer och floskler de lärt sig genom det man säger. En Vän behöver inte alltid ha svaret på alla ens problem...
Att vara ärlig med existensens problematik och med förvirringen kring vilken plats man skall inta i denna, betyder inte alltid att man inte vet vem man är (fråga Kafka). Att veta vem man är betyder inte alltid att man känner sig trygg, är tillfreds, eller har ord på det.
tisdag 1 juli 2008
En sann saga
En ung man satt vid en busshållplats och väntade. Om dagarna satt han och läste gamla böcker och en del tidningar som han kommit åt via olika förbipasserande människor. Ty många satte sig bredvid honom för att prata och få av dessa samtal var ointressanta. Även om en del kvinnor såg honom sitta där var det få som satte sig bredvid honom för att prata men de som gjorde det tyckte som de andra (vad de andra tyckte förtäljer inte historien, ty ingen kan egentligen veta vad en annan tänker).
Denne man hade lätt att uppskatta människors sällskap, även om han rätt ofta kände sig illa till mods över mycket av det de sa. Mestadels handlade det om att han själv suttit där alltför länge för att minnas hur det var att inte göra det.
En dag kom en vacker ung kvinna förbi denna hållplats där mannen spenderat snart en tredjedel av sitt unga liv. Den unga mannen, som nu hade blivit ganska van vid sin mycket unika situation, tog mod till sig och bjöd den unga kvinnan en plats. Hade det inte varit för detta hade hon kanske bara passerat förbi, som så många andra gjort. Kvinnan satte sig ner och de hade ett kort men mycket givande samtal. Mannen bjöd denna unga kvinnan att komma tillbaka nästa dag, och nästa därpå och så blev det att de utvecklade en förtrolighet och något så mystiskt som kärlek. Som så många andra talade kvinnan om världen bortanför hållplatsen och mycket av detta skrämde den unga mannen. Han hade ju själv levt där ute en gång men tiden hade gjort sitt och nu kände han inte längre igen sitt forna Jag. Dock insåg mannen att han varit instängd allt för länge. Han började således med en del övningar. Han ställde sig upp på bänken där han satt. Gick omkring i cirklar. Ibland vågade han t.o.m. stoppa ut sitt huvud och känna hur vinden smekte hans ansikte.
- Skrämmande, tänkte han för sig själv.
Men vetskapen om att hans käresta inte kunde eller ville bo i en hållplats gjorde honom villig att gå emot sin rädslor för att se vart det kunde bära. Inte så att han under några villkor skulle lämna denna hållplats utan snarare genom att försöka förstå livet där ute och förlika sig med sina rädslor som något inte lika skrämmande. Kanske skulle hon då kunna stå ut med att han levde som han gjorde. Kärleken blev stark och med tiden verkade det nästan som hans plan skulle lyckas. Hon kom dit ofta. Nu sov hon t.o.m. där bredvid honom rätt ofta och varje dag tog hon sig tid att åtminstone titta in och säga hej.
Men tiden gick och med tiden växte även frustrationen det unga paret emellan. Hon var trött på hans mycket snäva och dömande sätt att prata vilket byggde på böcker och på alla hans rädslor för yttervärlden. Han var arg för att han var tvungen att förklara hur farligt det var där ute och han kunde inte förstå att hon inte hade räknat ut detta själv.
- Är du precis som alla andra, brukade han ofta fråga och fundera på i sin ensamhet. Han visste ju väldigt mycket om hur hon hade handlat innan hon kom till hålplatsen, detta utan att reflektera tillräckligt över hur han själv hade levt, men så kända han ju inte heller sitt forna Jag. Den unga kvinnan kom på sätt att känna sig mycket förnärmad och trots deras ömsesidiga kärlek och försök till att förstå varandra kom den unga kvinnan att känna sig mycket instängd av hållplatsens trånga utrymme.
En dag när beskyllningarna från den unga mannen haglade över hans käresta som nu hunnit bli vardagsmat för de båda förklarade hon att hon inte längre orkar.
- Det är inte så här det skall gå till, sa hon.
Efter en stunds panik tog den unga mannen till sig hennes ord, ty självklart förstod han vad hon menade ty även en del av hans böcker och många av hans tidigare samtal hade redan sagt honom detta.
Ensam och förvirrad satt han nu kvar i hållplatsen och funderade. Hela den värld han byggt åt sig själv via böcker och samtal hade nu rasat. Han insåg nu att det är mycket svårt att ha åsikter om saker som man endast läst om men inte upplevt. Kanske var det givande, ja kanske t.o.m utmanande att få möta den unga mannen i busshållplatsen men själv hade han bara blivit rädd och bitter. Tanken på att han trots sina unga år redan hunnit bli bitter och på att det skulle vara nästan omöjligt att leva i ett kärleksförhållande under dessa hans omständigheter fick honom att fundera på ett alternativ som endast under en millisekund flugit genom hans huvud en handfull gånger de senaste åren.
- Brister det så brister det, tänkte han, om jag skulle göra bort mig eller misslyckas så må det vara så, åtminstone kan jag säga att jag har levt.
Så satte han på sig sina inte så använda sneakers och gav sig iväg, ut i den vida världen.
Denne man hade lätt att uppskatta människors sällskap, även om han rätt ofta kände sig illa till mods över mycket av det de sa. Mestadels handlade det om att han själv suttit där alltför länge för att minnas hur det var att inte göra det.
En dag kom en vacker ung kvinna förbi denna hållplats där mannen spenderat snart en tredjedel av sitt unga liv. Den unga mannen, som nu hade blivit ganska van vid sin mycket unika situation, tog mod till sig och bjöd den unga kvinnan en plats. Hade det inte varit för detta hade hon kanske bara passerat förbi, som så många andra gjort. Kvinnan satte sig ner och de hade ett kort men mycket givande samtal. Mannen bjöd denna unga kvinnan att komma tillbaka nästa dag, och nästa därpå och så blev det att de utvecklade en förtrolighet och något så mystiskt som kärlek. Som så många andra talade kvinnan om världen bortanför hållplatsen och mycket av detta skrämde den unga mannen. Han hade ju själv levt där ute en gång men tiden hade gjort sitt och nu kände han inte längre igen sitt forna Jag. Dock insåg mannen att han varit instängd allt för länge. Han började således med en del övningar. Han ställde sig upp på bänken där han satt. Gick omkring i cirklar. Ibland vågade han t.o.m. stoppa ut sitt huvud och känna hur vinden smekte hans ansikte.
- Skrämmande, tänkte han för sig själv.
Men vetskapen om att hans käresta inte kunde eller ville bo i en hållplats gjorde honom villig att gå emot sin rädslor för att se vart det kunde bära. Inte så att han under några villkor skulle lämna denna hållplats utan snarare genom att försöka förstå livet där ute och förlika sig med sina rädslor som något inte lika skrämmande. Kanske skulle hon då kunna stå ut med att han levde som han gjorde. Kärleken blev stark och med tiden verkade det nästan som hans plan skulle lyckas. Hon kom dit ofta. Nu sov hon t.o.m. där bredvid honom rätt ofta och varje dag tog hon sig tid att åtminstone titta in och säga hej.
Men tiden gick och med tiden växte även frustrationen det unga paret emellan. Hon var trött på hans mycket snäva och dömande sätt att prata vilket byggde på böcker och på alla hans rädslor för yttervärlden. Han var arg för att han var tvungen att förklara hur farligt det var där ute och han kunde inte förstå att hon inte hade räknat ut detta själv.
- Är du precis som alla andra, brukade han ofta fråga och fundera på i sin ensamhet. Han visste ju väldigt mycket om hur hon hade handlat innan hon kom till hålplatsen, detta utan att reflektera tillräckligt över hur han själv hade levt, men så kända han ju inte heller sitt forna Jag. Den unga kvinnan kom på sätt att känna sig mycket förnärmad och trots deras ömsesidiga kärlek och försök till att förstå varandra kom den unga kvinnan att känna sig mycket instängd av hållplatsens trånga utrymme.
En dag när beskyllningarna från den unga mannen haglade över hans käresta som nu hunnit bli vardagsmat för de båda förklarade hon att hon inte längre orkar.
- Det är inte så här det skall gå till, sa hon.
Efter en stunds panik tog den unga mannen till sig hennes ord, ty självklart förstod han vad hon menade ty även en del av hans böcker och många av hans tidigare samtal hade redan sagt honom detta.
Ensam och förvirrad satt han nu kvar i hållplatsen och funderade. Hela den värld han byggt åt sig själv via böcker och samtal hade nu rasat. Han insåg nu att det är mycket svårt att ha åsikter om saker som man endast läst om men inte upplevt. Kanske var det givande, ja kanske t.o.m utmanande att få möta den unga mannen i busshållplatsen men själv hade han bara blivit rädd och bitter. Tanken på att han trots sina unga år redan hunnit bli bitter och på att det skulle vara nästan omöjligt att leva i ett kärleksförhållande under dessa hans omständigheter fick honom att fundera på ett alternativ som endast under en millisekund flugit genom hans huvud en handfull gånger de senaste åren.
- Brister det så brister det, tänkte han, om jag skulle göra bort mig eller misslyckas så må det vara så, åtminstone kan jag säga att jag har levt.
Så satte han på sig sina inte så använda sneakers och gav sig iväg, ut i den vida världen.
torsdag 13 mars 2008
Lycka (4 versioner)
Jag går ivrigt runt och väntar på den perfekta stunden
Tittar in och ser på den
Jag är där
med hela mig
Jag avundas det mötet
tills det är över
alltid
_________________________________
Jag går ivrigt runt och väntar på den perfekta stunden
Ser in och ser på den
Med hela mig
Jag är där
Jag avundas det mötet
tills det är över
alltid
__________________________________
Jag har letat efter den perfekta stunden
Där är den
och Där är Jag.
Mötet.
Ser in och ser på det.
Mötet. Jaha.
Så var det över.
__________________________________
Jag står framför den perfekta stunden.
Där är den.
Den perfekta stunden.
Jag tittar på den.
Stunden. Jaha.
Det är som på TV.
fredag 22 februari 2008
Lycka
Jag väntar ivrigt på den perfekta stunden
och när den är där
är jag där
med hela mig
Jag avundas det mötet
tills det är över
alltid
onsdag 30 januari 2008
En Cykel
En Cykel
Under klar himmel
Längst det böljande havet
En Cykel
Hjulet mot gatan
likt en lång utandning
Pssssss - Cykel... Åh, NEJ!
Upp och ned i mitt garage
är den ändå blå
Min Cykel
Flyger fram längst gatorna,
Parkerad,
rak och fin.
måndag 21 januari 2008
Religion är navelludd i ögat
Det var länge sedan jag föll på knä
Aldrig så sällan fem gånger om dagen
Han rör sig så praktfullt på savannen
Jag sitter hellre här och fylls av begär
Den som ligger ner för länge
ser ju ingenting
för allt navelludd
Aldrig så sällan fem gånger om dagen
Han rör sig så praktfullt på savannen
Jag sitter hellre här och fylls av begär
Den som ligger ner för länge
ser ju ingenting
för allt navelludd
fredag 18 januari 2008
Att skriva för de oinvigda
Att skriva för de oinvigda
billigt rakvatten doftar ibland ljuvligare
än tusenårigt lagrat vin
Att skriva för de oinvigda, Ullysseus?
För vem bryr egentligen sig
Om en luguber lägenhet, Nesser?
Att skriva för de oinvigda
En sokratisk födslovånda är billig,
det kräver bara en rad
Att skriva för de oinvigda, Ashbery!
För du äger mitt hjärta, Imanuel
Du bebor ju min själ min sjöjungfru
billigt rakvatten doftar ibland ljuvligare
än tusenårigt lagrat vin
Att skriva för de oinvigda, Ullysseus?
För vem bryr egentligen sig
Om en luguber lägenhet, Nesser?
Att skriva för de oinvigda
En sokratisk födslovånda är billig,
det kräver bara en rad
Att skriva för de oinvigda, Ashbery!
För du äger mitt hjärta, Imanuel
Du bebor ju min själ min sjöjungfru
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
