Tittar in och ser på den
Jag är där
med hela mig
Jag avundas det mötet
tills det är över
alltid
_________________________________
Jag går ivrigt runt och väntar på den perfekta stunden
Ser in och ser på den
Med hela mig
Jag är där
Jag avundas det mötet
tills det är över
alltid
__________________________________
Jag har letat efter den perfekta stunden
Där är den
och Där är Jag.
Mötet.
Ser in och ser på det.
Mötet. Jaha.
Så var det över.
__________________________________
Jag står framför den perfekta stunden.
Där är den.
Den perfekta stunden.
Jag tittar på den.
Stunden. Jaha.
Det är som på TV.
3 kommentarer:
¤¤
¤¤
Roligare och klarare blir det att få jämföra!!!! Ingen av versionerna är perfekt :-)Blanda och ge lite till...
Gillar början bäst på sista versionen: Du kan lika gärna stå med en gång framför stunden! Att du längtar är mindre intressant här. Det fängslande är att hela du SER IN och att hela du samtidigt ÄR DÄR. Subjekts/objekts-mystiken kunde utvecklas mycket mer ingående, men då skulle dikten nog bli mindre cool, inte lika närvarande.
"Mötet" är välfunnet (även om jag personligen ogillar att bekvämt presentera ett ensamt ord, som i tredje versionen, till råge på allt två gånger; mer lyckat vore typ "Mötet stirrar." eller "Mötet flimrar.").
Sedan förstår man naturligt tomheten över att stunden är över. Eller så är det nu äntligen dags för första meningen, att du ivrigt inväntar (=avundas lyckan på nytt. Alltid.)...
TV-skärmen skulle jag gärna också se närmare invävd i sammanhanget!!
¤¤
¤¤
Hej!
Roligt hur du alluderar på Göran Palm. Bra!
Dock tycker jag att du ska ändra den versionen jag redigerade, nämligen den andra versionen uppifrån. Skriv ett litet m på "med hela mig" istället. Då blir "Jag" i nästa, avslutande mening för den strofen mer betonad. Det tycker jag är skäligt att den blir!
---
Jag går ivrigt runt och väntar på den perfekta stunden
Ser in och ser på den
med hela mig
Jag är där
Jag avundas det mötet
tills det är över
alltid
---
Sen tänkte jag om det inte hade passat med punktationer i den här versionen, så jag testade det:
---
Jag går ivrigt runt och väntar på den perfekta stunden.
Ser in och ser på den,
med hela mig
Jag är där.
Jag avundas det mötet.
Tills det är över.
Alltid.
---
Fast sen så förstod jag att det inte var den fysiska punktationen jag hade letat efter, utan snarare den underliggande upplevelsen av punktation:
---
Jag går ivrigt runt och väntar på den perfekta stunden
Ser in och ser på den
med hela mig
Jag är där
Jag avundas det mötet
Tills det är över
Alltid
---
Jag tog här bort alla punktationer men bevarad stor bokstav på samma ställen. På så sätt är man mer sparsam med text, men får ändå en tydligare rytmisk läsning, omedvetet. Det är väldigt viktigt att påverka på ett omedvetet sätt hur någon tar till sig en dikt tycker jag. Det hade du ju redan gjort på sista strofen, jag vill bara förtydliga det mer.
Om man dock vill behålla punktationen så skulle man kunna testa utan punkt på bara sista ordet: "Alltid" för att kunna få evighetskänslan bevarad. Då blir dikten en "3D-dikt" på ett känslomässigt plan:
---
Jag går ivrigt runt och väntar på den perfekta stunden.
Ser in och ser på den,
med hela mig.
Jag är där.
Jag avundas det mötet.
Tills det är över.
Alltid
---
Punktation och kommatering upplevs bara som "i vägen" om man är van vid att läsa dikt i allmänhet, eller av en författare som aldrig gör det. Då upplevs det som "ett nytt format". Det är BARA ovanan, skulle jag vilja säga, som påverkar vår upplevelse av att det inte passar och även din upplevelse av detta nu när du läser detta, tror jag.
Jag gillar iallafall verkligen vad du gör med att ha olika versioner. Det passar väldigt väl för ditt sätt att skriva på. Du har verkligen utvecklats i ditt skrivande sen du började läsa litteraturvetenskap. Jag tycker du verkar väldigt mycket mer medveten! :)
Kram, jag älskar dig!
Skicka en kommentar