I en lyriksamling jag läste vid samma tid du skrev om lyckan och en cykel, den vardagsmagiska En förmiddag i Sverige (1963) av Lars Gustafsson, finns det en dikt som heter Lyckan:
".../ Han gick med lugnare steg i en besynnerlig dag. // Och i det innersta hörnet av den gröna bersån / återfann han lyckan: de två glaskulor i jorden, // som han två år gammal hade gömt där och förlorat /..."
samt en som heter En högtidlig morgon:
".../ Och för första gången vet han vad det är att cykla, / att det är frihet, den allra vitaste, som fanns där, / och tomt och lyckligt fyller något lungorna, det stiger, // så att han måste skratta länge ensam i sin tomma morgon, / och styr med hemligheten kvickt och ljudlöst bort från oss."
Kände så ofantligt för att vidarebringa dessa utdrag nu. Förmodar det är grönt för både dig och Gustafsson :-)
Det händer ofta att folk skrattar åt mig utan att jag riktigt förstår varför. Jag är väl kanske rolig eller nått. Jag har alltid velat att folk ska skratta åt mig men jag måste erkänna att det känns lite konstigt att inte förstå varför de gör det. Jag vet liksom inte om det är för att jag har sagt nått dumt eller om det är min person som är lite annorlunda. Jag känner mig ganska normal, fast ibland så klart att man känner sig lite konstig.
Ja, ja... jag hoppas att skratten är positiva i alla fall.
Kanske jag låter filosofisk när jag pratar och det är det som får folk att skratta, eftersom de själva inte är det... eller kanske jag är väldigt naiv i mitt sätt att prata. Kanske jag är lite svår ibland eller kanske barnsligt enkel och rak.
Jag tror att jag tycker om vilket som faktiskt...
Vad är det som gör att folk så tidigt tycker att de känner mig?
Lämnar jag ut så mycket av mig själv? Eller är min person så expressiv att jag utstrålar någon form av aura eller nått? Färgstark, heter det visst.
Ja, ja... Jag tycker om mig själv i alla fall. Allt utom håren...
1 kommentar:
¤¤
I en lyriksamling jag läste vid samma tid du skrev om lyckan och en cykel, den vardagsmagiska En förmiddag i Sverige (1963) av Lars Gustafsson, finns det en dikt som heter Lyckan:
".../
Han gick med lugnare steg i en besynnerlig dag.
//
Och i det innersta hörnet av den gröna bersån /
återfann han lyckan: de två glaskulor i jorden,
//
som han två år gammal hade gömt där och förlorat /..."
samt en som heter En högtidlig morgon:
".../
Och för första gången vet han vad det är att cykla, /
att det är frihet, den allra vitaste, som fanns där, /
och tomt och lyckligt fyller något lungorna, det stiger,
//
så att han måste skratta länge ensam i sin tomma morgon, /
och styr med hemligheten kvickt och ljudlöst bort från oss."
Kände så ofantligt för att vidarebringa dessa utdrag nu. Förmodar det är grönt för både dig och Gustafsson :-)
¤¤
Skicka en kommentar