Att lystna - en reflektion kring språket

"And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more.
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one deared
Disturb the sound of silence.

Fools said i,you do not know
Silence like a cancer grows.
Hear my words that I might teach you,
Take my arms that I might reach you.
But my words like silent raindrops fell,
And echoed
In the wells of silence" - Sound of Silence: Simon & Garfunkel

När en man skulle sätta upp en bokhylla i sin ombonade lägenhet fick han rådet av sin Far att göra si och så, ty om han inte följde dessa hans anvisningar skulle bokhyllan falla ihop och förstöra både vägg och hållare till bokhyllorna. Mannen lystnade nogsamt. Instruktionerna registrerades och han gick hem för att montera sin bokhylla. Trots att mannen mindes allt som hans Far hade sagt honom monterade han upp sin bokhylla utan hänsyn till dennes råd och instruktioner. Så, när böckerna skulle ställas på bokhyllorna rasade allt samman. Väggen revs upp, hängarna blev oanvändbara, en lampa förstördes likaså en porslins vas som stått strax bredvid.
Nästa dag när Fadern undrade varför mannen inte följt dessa hans anvisningar svarade mannen:
- Jag hörde vad du sa, jag trodde helt enkelt inte att det spelade så stor roll.

Pojken med den röda pennan

Jag känner en liten pojke som fick en röd penna av sin pappa på sin fyraårsdag. Med pennan målade pojken ett litet tag, han målade både en och två bilder fullt med sträck och cirklar. Men ganska fort tröttnade den lilla pojken på det vita pappret med den röda färgen på. Han lämnar sitt vita block och traskar vidare ut i det stora huset, tills han tillsist hittade Den. Där ovanför soffan hänger Den! Han klättrar upp för soffkanten och upp på ryggstödet, tar fram sin penna och drar ett stort rött sträck över hela tavlan. (Vad den lilla pojken är omedveten om är att denna tavla som han målade på råkade vara den dyraste i hela huset.) Han sjunker ner längst ryggstödet och beskådar sitt streck. Men strax kommer pappan in genom dörren och plötsligt går det upp för den lilla pojken vad det är han har gjort. Pappan går i normal hastighet fram till soffan och den lilla pojken börjar känna sig lite orolig, inte så att han är rädd, snarare rådlös. Pappan ställer sig framför tavlan och begrundar den noggrant. Efter ett tag hör man ett litet; hmm..., han tittar på sin son och på tavlan, sin son och på tavlan. Tillslut plockar han upp den lilla pojken i sina två stora armar. Han tittar honom i ögonen. Hans blick är fast men det finns ändå något vilt i den, då han till den lille pojken säger;
- Kom, vi går och målar de andra tavlorna också!