Lycka

Jag väntar ivrigt på den perfekta stunden

och när den är där

är jag där

med hela mig

Jag avundas det mötet

tills det är över

alltid

Den Ljuva platsen

Drömmens realisationssfär är det land vari jag rör mig. Det är endast i hoppet som jag finner glädje, hoppet att en dag få se mina drömmar gå i uppfyllelse. När jag rör mig där då sjunger min själ så starkt att det mer än sällan pockar på mina stämband att öppna min mun för att dela min längtan. Min bitterhet får vika undan för denna glädjefulla komet som inget annat vill än att slå ner i min känslosfär med hoppfulla realisationsmöjligheter.
Det är ett rike som är påväg... en möjlighet till liv - och liv i överflöd. Mina romantiska föreställningar har inget utrymme i denna värld eftersom den är så mycket större!
Ingen kan se det, ingen kan ta på det utom den som lever i det och när det kommer så förvandlas hon helt. Ingen har någonsin sätt det fullt ut, utom den som lever i det. Men det är i honom - som lever i det - som jag lever, rör mig och är till!
Därför upphör jag aldrig att längta, hoppas och söka - eftersom att jag vet att en dag kommer det i sina fulla mått. Det nya Jerusalem, min hemstad, min längtans hembyggd och min moders omsorgsfulla hemort.
Jag kan se det... i mitt hjärta hör jag det, i min pappa, i mina vänner. det ekar, det darrar av närvaron från denna ljuvliga plats. Ingen kan motstå dess ljuvhet. Detta ÄR den ENDA verkligheten.

Här, vid min Guds hjärta, vill jag vistas hela dagen, tills jag tillsist är hemma mitt i främlingsskapet. Jag låter den vara nästan oredigerad.


- - -

Kommentar:
Detta är en äldre text som jag skrev den 18 mars 2007.

Stark man

O, Sapfo,
du sköna
kvinna. dina ord
smekte min själ.
Förlöste floder
och byggde en
grund. När jag lade
dina ord
till mina:

"Vackrast är det som vi älskar.
För var och än är detta lätt att förstå
Ty hon som vida överträffar alla
andra i skönhet,"

är den Jag
älskar.

Redan framme

När världen rasar
öppnas alltid en ny väg
Men när man väl fattat mod att vandra
Säger mat ofta, likt dåren:
"Det var bättre förr."
vänder tillbaka till stoftet
till spyorna
Men jag, arma dåre
färdas på helgelsens väg
på reningens
Jag vänder aldrig hemåt
ty jag vet att ingenting jag äger
är någonting värt,
att världens skönhet
är likt guldringen i ett gristryne.

Här vandrar jag nu
naken och rädd
medan världen omkring mig faller
Marken förvandlas och förnyas.
Snart blir det tydligt:
att Vägen jag vandrar
är min hemvist.
att hoppet jag bär på
är starkare än världens mörker.
Men jag säger ingenting
inte än
inte riktigt än.

Kärlek...

Jag var instängd i ett hörn,
intvingad av mina egna handlingar.
Mitt enda alternativ var att fly därifrån,
ständigt på flykt.
Men rummets värme gav mig en tillfredsställelse
som jag visste att jag aldrig skulle finna någon annan stans.
Det var då jag upptäckte att rummet inte hade något tak.
Jag flög ut genom det obefintliga taket,
uppåt.
Vinden var frisk
och jag andas ren luft igen

(Jag skådar min tidigare situation)


Allt känns mycket lättare NU!
Allt KÄNNS mycket lättare nu
ALLT känns mycket lättare nu
Allt känns MYCKET lättare nu
Allt känns mycket LÄTTARE nu

I sprickorna

Vem ser skillnaden?
Vem hör det sköna i oljudet?
Men jag såg det och avskydde det
precis lika mycket som den retuscherade fasaden
Men skränet visar åtminstone på falskheten

Mer färg, mindre skråmor
För verklighetens tristess skrämmer oss
Men det gör även drömmarna
de enda utvägen tycks mig vara det fula
Låt falskheten avslöja det falska
och det fula det fula
Låt oss i sprickorna titta efter nya värden
efter ett nytt liv, en ny värld
en evighet......

Kanske det är där vi finner honom?

förklädd

Åh nej,
min raffinerade lövklädnad faller av mig.
Mitt lerkärl krackelerar,
det som jag hade målar så fint...
de skrattar åt mig bakom ryggen
(de skrattar åt mig bakom ryggen)
och ler åt min klädedräkt
Men allt jag begär är
att få hitta hem igen
Den mörka myllan har förvirrat mig
länge nog