En ung man satt vid en busshållplats och väntade. Om dagarna satt han och läste gamla böcker och en del tidningar som han kommit åt via olika förbipasserande människor. Ty många satte sig bredvid honom för att prata och få av dessa samtal var ointressanta. Även om en del kvinnor såg honom sitta där var det få som satte sig bredvid honom för att prata men de som gjorde det tyckte som de andra (vad de andra tyckte förtäljer inte historien, ty ingen kan egentligen veta vad en annan tänker).
Denne man hade lätt att uppskatta människors sällskap, även om han rätt ofta kände sig illa till mods över mycket av det de sa. Mestadels handlade det om att han själv suttit där alltför länge för att minnas hur det var att inte göra det.
En dag kom en vacker ung kvinna förbi denna hållplats där mannen spenderat snart en tredjedel av sitt unga liv. Den unga mannen, som nu hade blivit ganska van vid sin mycket unika situation, tog mod till sig och bjöd den unga kvinnan en plats. Hade det inte varit för detta hade hon kanske bara passerat förbi, som så många andra gjort. Kvinnan satte sig ner och de hade ett kort men mycket givande samtal. Mannen bjöd denna unga kvinnan att komma tillbaka nästa dag, och nästa därpå och så blev det att de utvecklade en förtrolighet och något så mystiskt som kärlek. Som så många andra talade kvinnan om världen bortanför hållplatsen och mycket av detta skrämde den unga mannen. Han hade ju själv levt där ute en gång men tiden hade gjort sitt och nu kände han inte längre igen sitt forna Jag. Dock insåg mannen att han varit instängd allt för länge. Han började således med en del övningar. Han ställde sig upp på bänken där han satt. Gick omkring i cirklar. Ibland vågade han t.o.m. stoppa ut sitt huvud och känna hur vinden smekte hans ansikte.
- Skrämmande, tänkte han för sig själv.
Men vetskapen om att hans käresta inte kunde eller ville bo i en hållplats gjorde honom villig att gå emot sin rädslor för att se vart det kunde bära. Inte så att han under några villkor skulle lämna denna hållplats utan snarare genom att försöka förstå livet där ute och förlika sig med sina rädslor som något inte lika skrämmande. Kanske skulle hon då kunna stå ut med att han levde som han gjorde. Kärleken blev stark och med tiden verkade det nästan som hans plan skulle lyckas. Hon kom dit ofta. Nu sov hon t.o.m. där bredvid honom rätt ofta och varje dag tog hon sig tid att åtminstone titta in och säga hej.
Men tiden gick och med tiden växte även frustrationen det unga paret emellan. Hon var trött på hans mycket snäva och dömande sätt att prata vilket byggde på böcker och på alla hans rädslor för yttervärlden. Han var arg för att han var tvungen att förklara hur farligt det var där ute och han kunde inte förstå att hon inte hade räknat ut detta själv.
- Är du precis som alla andra, brukade han ofta fråga och fundera på i sin ensamhet. Han visste ju väldigt mycket om hur hon hade handlat innan hon kom till hålplatsen, detta utan att reflektera tillräckligt över hur han själv hade levt, men så kända han ju inte heller sitt forna Jag. Den unga kvinnan kom på sätt att känna sig mycket förnärmad och trots deras ömsesidiga kärlek och försök till att förstå varandra kom den unga kvinnan att känna sig mycket instängd av hållplatsens trånga utrymme.
En dag när beskyllningarna från den unga mannen haglade över hans käresta som nu hunnit bli vardagsmat för de båda förklarade hon att hon inte längre orkar.
- Det är inte så här det skall gå till, sa hon.
Efter en stunds panik tog den unga mannen till sig hennes ord, ty självklart förstod han vad hon menade ty även en del av hans böcker och många av hans tidigare samtal hade redan sagt honom detta.
Ensam och förvirrad satt han nu kvar i hållplatsen och funderade. Hela den värld han byggt åt sig själv via böcker och samtal hade nu rasat. Han insåg nu att det är mycket svårt att ha åsikter om saker som man endast läst om men inte upplevt. Kanske var det givande, ja kanske t.o.m utmanande att få möta den unga mannen i busshållplatsen men själv hade han bara blivit rädd och bitter. Tanken på att han trots sina unga år redan hunnit bli bitter och på att det skulle vara nästan omöjligt att leva i ett kärleksförhållande under dessa hans omständigheter fick honom att fundera på ett alternativ som endast under en millisekund flugit genom hans huvud en handfull gånger de senaste åren.
- Brister det så brister det, tänkte han, om jag skulle göra bort mig eller misslyckas så må det vara så, åtminstone kan jag säga att jag har levt.
Så satte han på sig sina inte så använda sneakers och gav sig iväg, ut i den vida världen.
